Om Orupsområdet

Karta över föreningens intresseområde


Det finns mycket att berätta om Orupsområdets unika natur, historiska liv & leverne samt fina strövstigar. Föreningen håller på att samla ihop fakta för att berätta och beskriva och inspirera!

Under 2011-2014 anordnade vi en studiecirkel om Orupsområdets historik och flora & fauna för att ta fram material till både hemsidan och till en bok om orupsområdet. Genom samarbete med bland annat Höörs bibliotek, kommunarkivet, regionarkivet och författaren till boken "Spår av ett försvar" (som beskriver sambandcentralen på Orup) har vi letat information kring Sanatoriet, intressanta berättelser kring personer som bott i området, byggnader, natur, den gamla hemliga militäranläggningen "Sambandscentralen Alfred" som byggdes 1953 men som försvaret lagt ner och plomberat.Vi har också genomfört flera intervjuer med personer som vuxit upp i området, gått på Orups skola, arbetat på Sanatoriet osv. Vi hoppas komma över fler foton på äldre byggnader och personer som funnits inom området.

För frågor kring materialet eller om Du har uppgifter att tillföra, var god ring sekretarer Ann-Christine på telefon: 0768-209435 eller maila till: info@orupsomradet.se


Orupssanatoriet
kom till efter tyska idéer om ren luft och omgivande frisk "alpnatur" för att bota lungtuberkulos. Luften i det, för skånska förhållanden, högt belägna Orup ansågs speciellt hälsosam och ingick tillsammans med den omgivande barrskogen i vårdformen sanatorium.
Sanatoriet byggdes 1912 - 1915 . Anläggningen kom att bestå av en huvudbyggnad med 150 platser för landstinget och en paviljong med 60 platser för Malmö stad. Sanatoriet ritades av Malmös dåvarande stadsarkitekt, Salomon Sörensen, och fick ett klassiskt och imponerande formspråk.
Invigningen som skedde den 6 april 1915 var pampig.
Den vitputsade överläkare bostaden byggdes samtidigt som huvudbyggnaden, och stämmer också överens i stil med denna. Även kapell- och obduktionsbyggnaden tillhör den ursprungliga anläggningen.

Intendent- och underläkarebostaden, en gulputsad tvåfamiljsvilla i utkanten av sjukhusområdet, avviker från de äldre byggnaderna. Villan är uppförd 1924 i stil som mindre herrgård.

Vattentornet som uppfördes 1928, har en åttakantig planform och ger ett intryck av försvarsbyggnad.
Under 1900-talet har en kontinuerlig utbyggnad av anläggningen genomförts med byggnader, djurpark och skogsområde med promenadstigar.
När sanatoriet byggdes bestod den omgivande skogen av tät gran- och tallskog som växte tätt intill husen.
I vården av de sjuka på sanatoriet ingick även sängläge i öppna ligghallar. Den friska luften med doft från barrskogen var välgörande för de sjuka.



1927 startades patientföreningen ”Nytta och trevnad” som gav ut tidningen ”Orupssippan”. Denna utkom en gång per år till den 1 maj under 1928-1970. Föreningen startade också en djurgård redan 1915 som under årens lopp varit till mycken glädje.

Följande utdrag är ur Orupssippan 1940: Valet av plats för sanatoriet var mycket lyckligt. Högst uppe på bergets krön ligger ”Det vita slottet”, sextio meter över Ringsjöns vattenspegel. Utsikten är flermilavid och skänker befrielse och ständigt nya värden åt den av sjukdom fjättrade människoanden. Det är en dyrbar gåva att dag efter dag få uppleva de rika växlingarna i den sköna, leende Ringsjöbygden, detta mästerverk av naturen och kulturen i sämja och samspel.
Rådjuren beta på ängarna svanar gunga på de vida vattnen. Fåglarna äro vänner med de sjuka. Hundratals tornsvalor bilda sanatoriets egen sommarorkester, som spelar hymnen till middagshöjdens sol. En vinterorkester av blåmesar, talgoxar och bofinkar är flitig även den. Om vårarna blåsa gökarna morgonens koraler och näktergalarna slå sina drillar ända in i nätternas feberheta drömmar. I den stora, vackra skogen äger Orupssanatoriet en dyrbar tillgång. När man skriver dyrbar tänker man väl mindre på, att avverkningen kan ge ett årligt netto av tjugotusen kronor, mera på den glädje skogen skänker de patienter, som få promenera fritt omkring. Här ligga härliga vandringsleder bland gran och fur, björk och avenbok och vackra viloplatser med underbar utsikt.
Skrivet av Bengt Engström

Anläggningen hölls isolerad för att förhindra att smitta spreds, och var i många avseenden självförsörjande, fr. a. med grönsaker, frukt och potatis från en egen köksträdgård och ett litet lantbruk. Ris för uppvärmning togs ur skogen, men kol fraktades ursprungligen med en hästdragen järnväg från en förrådslada till huvudbyggnadens panncentral.
1946 infördes arbetsterapin. Enligt ett citat: ” Sysselsättningsterapin har en mycket stor mission att fylla på sjukhuset, då patienterna sålunda får något att syssla med. Tiden blir då inte så lång för dem och de blir på bättre humör, vilket också i sin tur bidrar till en snabbare förbättring i deras sjukdom.”
Inredningen var knapp och sparsam. Allt var underordnat sanatoriekurens mål: hälsa genom hygien, disciplin och oavlåtlig kamp mot smittämnet. Framgång lät vänta på sig, men den kom i mitten på 1900-talet. Antalet tuberkulossjuka minskade successivt i hela landet, och behovet av sanatorieplatser började minska.

Rehabiliteringskliniken gjorde sitt intåg på Orup 1966.
(Om- och tillbyggnader har skett under 1970-och 1980-talen.)
Inriktningen mot konvalescensvård och rehabilitering blev allt tydligare, och 1970 upphörde Orups sanatorium och blev Orupssjukhuset
Den sista lungavdelningen stängdes –under stora protester- i början av 1980-talet.
Annexet utvidgades 1991 med en stor träningshall och en 17 x 6 meters badbassäng och byggdes om till rehabiliteringsklinik. År 1993 lades rehabiliteringens administration in i Lunds sjukvårdsdistrikt.
Anläggningen är än så länge ett rehabiliteringscenter omgärdad av en vacker park och strövområde, från 2004 intagen i länsstyrelsens förteckning över skånska kulturmiljöer.

SKOGEN
Orupsberget var en kal fälad för ca 150 år sedan.
1870 planterades granskogen. Det ska finnas en minnessten som upplyser om detta inne i skogen till höger om vägen mitt emot sysslomannabostaden. På den ska det stå ”G. Fogelberg 20/4 1870”. Granen var på den tiden ett främmande inslag i Skåne. Det är sannolikt att just Orupsberget blev ett experimentfält för granodling söder om Hässleholm. När plantorna sattes ut kunde man inte ana att denna skogsplantering skulle gagna andra syfte än de egentligen hade räknat med – en ekonomisk avkastning. Tack vare denna praktfulla granskog på Orupsbergets krön inspirerades landstinget i Malmöhus län till att anlägga det stora sanatoriet där.
Slutsatsen är alltså: Om inte det kala Orupsberget blivit planterad med den vackra, friska granskogen, hade aldrig sanatoriet blivit byggt. Därför står nu det anspråkslösa minnesmärket i skogen som en tyst hyllning åt den, som en gång i tiden ställde om så att Orupsberget kom att gagna vitalare syften än att enbart utgöra fattig betesmark för några kreatur.

Dammen i skogen


en karta från 1914 med ”förslag till vattensamlingsdamm i betong för Orups sanatorium”. 

En planritning på pumphus från 1922. Med följande text på baksidan: Nya pumphuset vid gränsen till Skogsgård. Grundvattentäkten.
Artikel från 1946
Orups nya pumpstation nu färdig.
Anläggningen inviges om fjorton dagar.



Vattenförsörjningen vid Orup hade under flera år, man kan gott säga från sjukhusets tillblivelse, varit en svårlöst fråga, icke minst under torkperioder. Svårigheter äro emellertid till för att övervinnas och landstinget har vid flera tillfällen riktat uppmärksamheten på problemet.
Då sanatoriet anlades ordnade man vattenfrågan på ett mycket enkelt sätt. Från en damm i närheten drogs en vattenledning och denna försåg då anläggningen med vatten. Det visade sig dock snart , att det vatten som kunde erhållas från dammen, ej på något sätt motsvarade behovet och därmed började vattenfrågan pocka på sin lösning. Den gordiska knuten löstes 1923 genom att man då grävde en brunn. Denna fick ett djup av sju meter och en genomskärning på tre meter. Till att börja med fyllde den alla anspråk, men under senare tider – kanske inte minst genom sjukhusets utvidgning – har brunnen visat tendens att sina, särskilt under torra somrar. Att ha vattenfrågan ordnad på detta sätt på ett sjukhus, där hygien och vattenförsörjning äro springande punkter gick naturligtvis inte för sig och för att råda bot på det hela beslöt landstinget i fjor, att sätta i gång med djupborrningar och ansträngningarna ha nu krönts med framgång, sa att man fått till stånd en borrbrunn.

Arbetet med denna har omhänderhafts av Diamantbergborrningsbolaget i Stockholm, och borrningarna påbörjades i november föregående år och avslutades i mitten av februari i år. Det var sålunda ett arbete, som drog ut på tiden, vilket förnämligast hade sin orsak i att man hela tiden fick arbeta i sten. Sedan man forcerat de översta två meterna jord vidtog massivt berg. Borrhålet fick så småningom ett djup av 130 meter och på detta djup påträffades slutligen vatten. Inom parentes kan anmärkas, att borrbrunnen på Orup förmodligen är den djupaste i Skåne, även diametern är ovanligt stor för att vara vid en borrbrunn, i det att den uppgå till 8 tum.
Den nya brunnen har vid företagna provpumpningar fyllt högt ställda krav, men hur den kommer att fylla vattenbehovet vid sjukhuset i framtiden är omöjligt att yttra sig om. Det är nämligen inga småkvantiteter som dagligen förbrukas. Genomsnittligt uppgår förbrukningen till mellan 60-65 kbm. Per dag, vilken siffra under varma dagar eller under baddagar kan uppgå till 90 kbm. Det är sålunda av behovet påkallat att sanatoriet får ett vattenverk, som förmår hålla hela anläggningen med vatten, vilket man får hoppas att nyanläggningen kan göra.


1923 grävdes en brunn 7 meter djup och 3 meter i genomskärning.
1927 pumpstation vid Ringsjön
1928 byggdes vattentornet.
1941 ny borrbrunn och pumpstation för konsumtionsvatten.
1946 borrades en brunn och blev Orups nya pumpstation. 


Orupsbergets hemlighet

En rest från det kalla kriget döljer sig i Orupsberget. Det rör sig om en väl dold och sekretessbelagd plats och naturligtvis omöjlig att besöka även om man visste om dess existens. Anläggningen hade kodnamnet Alfred och var en av två stora underjordiska stabsplatser som för några år sedan fanns i Skåne.
Centralen stod färdig 1953 och hade då kostat ca 2 miljoner kr att bygga, vilket var en stor summa på den tiden. Här skulle personal från de militära vapenslagen samlas liksom representanter från järnvägen, post-televäsendet, civilförsvaret och länsstyrelsen.
Uppgift: Leda viktiga samhällsfunktioner under ofred.
Anläggningen var imponerande stor: 2 200 kvadratmeter fördelade på ca 150 rum. En av hyresgästerna var Riksbanken som disponerade en yta motsvarande en tre-rumslägenhet. Landets finanser måste skötas även i krigstid!
Sveriges Radio Tv hade också en komplett studio för att kunna sända nyheter och viktiga meddelanden. För att inte avslöja platsen för fienden skickades utgående signaler via en annan sändare som var placerad 15 km från Alfred.
Staben har moderniserats ett par gånger. Man byggde bland annat större kök, höjde skyddet mot atom-, biologiska- och kemiska vapen samt såg till att elförsörjningen var garanterad genom tre nya elverk.
Besökarna var dock ganska få. Övningar var sällsynta och det var företrädesvis underhållningspersonal som besökte Alfred.
Idag är ingången plomberad och väl maskerad av naturen.
Vill du veta mer rekommenderas boken "Spår av ett försvar" av Leif Högberg, ur vilken ovannämnda fakta har tagits.